Idag gick det lite bättre med Minea. Ropade inte efter storebror som hon gjort de två andra gånger vi besökt dagiset. Hon var nöjd så länge jag var där. Sen när barnen skulle gå ut gick jag och skrev vårdplanen med en av tanterna i personalen. Kunde samtidigt höra en liten tjej gråta efter mamma. En timme fick tjejen vara ensam med tanterna där på gårdsplanen. Ibland kunde hon glömma mamma för en minut eller så. Men så mindes hon igen och satte igång med det hjärtskärande tjutet. När jag hämtade henne var det en genomsvettig och snyftande liten Minea som klängde sig runt halsen på mig. Hade verkligen inte väntat mig att hon skulle ta det så här "hårt". Ibland blir man förvånad. Jag har sett Minea som den lilla självständiga tösen som klarar av det mesta på egen hand, nu är hon värsta "mamisen". Men allt tar sin tid. Blir nog bra det här ännu. Nån dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar