Dagens dagisbesök gick inte alls som jag hade föreställt mig. Minea är ju på lilla sidan. Medan Liam är på större sidan. Det finns en dörr emellan. Minea var hysterisk. Grät och ropade efter Liam. Svetten rann, både på mig och på Minea. Hon klängde på mig som en igel, eller så sprang hon vrålande med full fart mot dörren som skiljde henne från sin käre bror.
Det tog kanske en timme eller så. Minea lugnade ner sig när jag hittade en leksak som fångade hennes uppmärksamhet. Sen började det löpa på lite bättre. Hon glömde för stunden bort sin storebror. Började sakta men säkert röra sig mot leksakerna. Kokade mig lite kaffe. Sen gick vi ut. Nu var hon redan rätt så självständig. Bland rödvinbärsbuskarna trivdes hon länge. Gungade lite och lekte sedan med de andra barnen i sandlådan.
Nya tag imorgon. Hoppeligen går det lite bättre imorgon. Hoppeligen inser hon att det är så här det skall vara. Att hon inte kan leka med Liam vid dagiset utan har istället egna kompisar att leka med. Visst kan jag förstå att det är svårt. Hon har ju alltid varit med Liam. Dom har alltid lekt tillsammans även när de har lekt med andra barn. Och så plötsligt får dom inte vara tillsammans *snyft*.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar