Nytt år, nya möjligheter, eller hur var det?

Vi gör ett nytt försök igen. Utan löften. Men om jag bara fann tiden orken och lusten så kunde det bli ett blogginlägg nu som då.

Nu sitter jag här vid bordet med min lilla termos i högsta hugg. Under de första raderna jag skrev har jag serverat barnen mjölk, också torkat upp lite från golvet. Räddat Nellie från sin position på magen (tre gången). Flyttat henne i babysittern. Hämtat en ny tröja till Minea (eftersom hon ju hällde mjölk på den första). Erbjudit olika leksaker till Nellie, men ingen verkar duga. Det var tydligen allt skit i blöjan som störde henne, bytte en blöja.

Det här med att vara hemmamamma. Man blir ju i alla fall inte utan att göra. Nu är det Liam som sitter på toaletten och ropar att han är "VALMIIIS". Tacka vet man termosen.

Det var jul och en jäkla massa julklappar. Tror bestämt vi skämmer bort våra ungar.

Juldagen till ära svängde sig Nellie från rygg till mage. Och nu kan hon ju inte sluta med det.

Nu skall Nellie ha mat.

Sen var det nyårsafton. Nyårsafton spenderades i gott sällskap. Tio vuxna och tio barn om jag inte räknat helt fel. Gick över förväntan. Kameran hade jag förstås glömt hem (och eftersom vi bor 50 meter bort orkade jag inte hämta den).

Nellie ligger nu i vagnen. Vet inte varför hon inte bara kan sova. Får springa ut och gunga vagnen varannan minut.

På nyårsdagen var jag ut på lite geocaching med två fina typer. Geocaching är lite som skattjakt för vuxna. Den här lurviga spindeln befann sig långt in i en smal rör. Läskigt värre att stoppa in handen där. Skyllde på min stora handske och det blev Joba som fick dra fram den istället.

Sen var det "Pimeä polku" som var på tur. Vi följde reflexer i skogen med våra pannlampor. Flera kilometer blev det i  mörkret. Regnade gjorde det också. En räv (staty) skrämde nästan livet ur mig. Ett par timmar senare med helt sluta ben hade vi loggat både pimeä polku cachen och bonuscachen. Allt ger man sig in på, men nog kan det vara skoj.