Om att vara hemma

Kommer att vara vårdledig med barnen fram till hösten 2013. För oss tror jag att det är det enda rätta. Jag tror att våra barn mår bra av att få vara hemma i lugnet (här är det ju alltid så lugnt och harmoniskt). Inte behöva stressa iväg till dagis varje dag. Vara där många långa timmar, för att sedan komma hem till trötta föräldrar som stressar med maten. Sen är det bara några timmar innan läggdags.

Visst tror jag också att Liam också skulle må bra av dagis. Han är ju ändå tre och i behov av ett "socialt liv". Men det är ju inte så att han sitter ensam med mamma varje dag. Han har ju en syster som blir mer och mer av en kompis (och retsticka) för var dag som går. Sen har vi ju kusinen några meter borta. Varje onsdag är det Mammabarn vid församlings hemmet. På fredagar är det familjecafé.
Han är inte socialt inkompetent. Är väldigt duktig på att leka med andra barn. Han är en väldigt snäll grabb. Dagis skulle möjligtvis ge honom lite mera skinn på näsan (vilket kanske skulle behövas). Men nog hinner han få det.  Lillasyster då igen. Hon har en massa skinn på näsan. Och ett sällan skådat temperament.

Att vara hemma med barnen är en förmån som alla inte har möjlighet till. Jag vet att jag i framtiden skulle ångra ifall jag inte varit hemma en tid med ungarna. Jobba hinner jag ändå göra långt över 30 år. Sen är vi ju alla olika. Många vill tillbaka till jobbet redan innan mammaledigheten tagit slut. För andra är det inte en ekonomiskt möjligt att stanna hemma. En annan kan behöva jobbet för sitt egna sociala liv och välmående.

Själv har jag en sjukskriven syster bakom knuten att spendera dagarna med. Fotboll är en del av mitt sociala liv (på tal om fotboll är det "norsupallo-turnering" i helgen, ifjol blev det Guldmedalj för vårt lag "Gårr Bruuda"). Nu som då smiter jag iväg med en kompis till den lokala baren för att fördriva tiden och skvallra. Sen har jag ju ett litet jobb. Alltid när barnen sover går jag en våning upp, startar maskinerna och syr ihop några beställningar.

Att vara hemma med barnen är långt ifrån en dans på rosor. Ibland skulle man till och med kunna betala för att få återvända till stillsamheten på jobbet. Där har man "egen tid". Man får gå ensam på toaletten. Äta mat i lugn och ro (som någon annan dessutom tillrett och denne kommer också att diska undan efter en). Ljudnivån är låg. Inget gnäll (såvida chefen inte har något att klaga på). Man behöver inte hitta på saker för att hålla människorna omkring sig nöjda. En och var sköter sitt.
När man är hemma med barnen är man förutom mamma också städerska, kokerska, polis och dagistant, och allt detta med en lön som borde vara förbjuden (på grund av att den är så låg då, inte för att jag skulle vara av den åsikten att den inte skulle behövas).

Det har sina bra och dåliga sidor det här med att vara hemmamamma. Det optimala skulle ju vara att ha barnen sisådär fem timmar om dagen på dagis. Under tiden kunde jag strosa omkring på stan med pappans visa i högsta hugg.

Bilden är googlad